Avtryck

Jag står vid min bokhylla och studerar de olika titlarna som ännu finns kvar där. Några flyttar har det blivit hittills i livet och därmed även bokrensning. Med det inte sagt att jag gillar det, helst skulle jag vilja spara alla böcker jag någon gång kånkat hem, men då skulle inte något annat få plats i mitt hem. Lärdom: Att jag numer kan sålla ut böcker som inte gjort något särskilt avtryck i mig. Jag kan faktiskt också sluta läsa en bok som inte alls fångar mig, varför fortsätta om texten inte tilltalar? Varför ödsla tid på det när jag kan läsa något som intresserar mig istället? Ändå känns det så hemskt, att avsluta en bok jag inte gillar, att göra mig av med böcker som inte betyder något. Varför? Kanske för att jag vet att författaren lagt ned sin själ i boken. För det är jag rätt säker på att alla författare gör.

Fortsätter att söka med blicken, några titlar får mitt hjärta att klappa hårdare, och jag dras obönhörligt tillbaka till min tonårstid då jag plöjde igenom allt som kom i min väg. Guldkornen står kvar. De har undgått loppisödet. Och de flesta har några år på nacken.

Jag drar ut den tjocka boken "Driver dagg, faller regn" av Margit Söderholm, utgiven 1943 och slår upp ett stycke:

"Då Marit lyfte den stora varmvattenskitteln från härden i fähuset för att göra i ordning lagen åt kalvkon kände hon det för första gången - en svag, kväljande smärta. Hon kunde inte lita på det, hon hade känt något liknande förut ibland. Hon måste vänta och se. Det gick inte att vända upp och ned på huset och skicka efter Eriksmor för ingenting."

Jag minns att bokens händelser kröp in i varenda cell i mig. Och jag minns att det var den vackra, men förbjudna kärlekshistorien som gjorde avtryck men även skildringen kring människors svåra levnadsvillkor under 1800-talet. Det är ju sådant, levnadsöden, som ännu lockar mig till läsning, inser jag. Då, som nu.

Men "Skuggan över stenbänken", tänker jag, var är den då? Jag letar med blicken... Maria Gripes böcker har, de allra flesta, betytt mycket för mig. Särskilt då "Tordyveln flyger i skymningen" men kanske allra främst "Skuggan-böckerna", och där är den:

"Det var år 1911. Jag var fjorton år gammal. Farmor hade skrivit från Eksjö och meddelat att måndagen den sjätte november, på själva Gustav Adolfs dagen, skulle vår nya jungfru komma med tåget. Men vi behövde inte möta henne, det ville hon inte. Hon var en "självständig flicka", skrev farmor, och mamma, som var lite trött på alla jungfrur vi haft som inte velat ta initiativ, tyckte att det lät lovande."

Det här är inledningen i "Skuggan över stenbänken", en historia som totalt golvade mig som trettonåring. Boken andas mystik rakt igenom och det finns så oerhört mycket under ytan. Läsaren får tänka och fundera själv under läsningens gång. Boken var så spännande, tyckte jag då.

När jag var tjugofem, tjugosex läste jag Louise Boije af Gennäs bok "Ingen mänska en ö" (och har senare läst alla hennes böcker), jag tar ut den ur hyllan, slår upp den och ser att sidorna börjat gulna:

"Eftersom Christos inte hade tid med mig drog jag mig uppåt sjukhuset. Jag hade tänkt att ge mig själv en ledig dag från farmor, även om det var förenat med en stor portion dåligt samvete, men när jag nu ändå inte hade någonting att göra kunde jag lika väl gå dit. Sjukhuset lyste grått och trist i det bleka eftermiddagsljuset, och jag gick motvilligt genom parken. Skulle jag vara en mindre fin flicka än hans förbannade syster?"

Det var bokens handling, som utspelar sig i 90-talets Stockholm (det var liksom dagens Stockholm, då), som fick mig att sträckläsa den här boken. Jag kunde identifiera mig med huvudkaraktären som drogs in i en het kärleksaffär samtidigt som hon tog sig an sin gamla sjuka farmor. Det var nutid och jag "var med" i berättelsen och befann mig på samma platser.

Tre böcker, men en massa avtryck så betydelsefulla för mig, både på ett personligt och känslomässigt plan men också på det skrivande planet. Men, ändå långt ifrån mina allra tidigaste läsminnen, för där finns så många fler. Tidigt läste min far mycket för mig och han var en fena på att berätta sagor men också berättelser från när han var liten. Det var otroligt fascinerande, och det tycker jag än. Kanske var det grunden för att mitt intresse skulle bestå?

Om jag läste om böckerna idag, skulle jag ännu tycka likadant? Ingen aning. Och jag behöver nog inte ta reda på det heller, vill inte förstöra dessa minnen, dessa avtryck. Istället ska behandla dem med vördnad, behålla dem i mitt hjärta, livet ut, som några av mina mest kära minnen.